Mumlande Ord

Vi lämnade det rostiga fordonet och de dömande människorna. När vi väl var ifred räckte han mig mina blöta kläder. Han tog tag i min hand. Stack mitt ringfinger i två ringar som han själv hade gjort. "Ta hand om de här", sade han. Vi stirrade på varandra. Vi stirrade varandra i ögonen, länge. Och mina ögon fylldes med tårar. "Du tar livet av mig", sa jag.
Han log.
"Vad vill du mig?" frågade jag sedan.
Han backade långsamt. "Visst är jag snygg? Tycker du inte det?" skrattade han.
"Klart jag gör" sa jag. "Du är det vackraste som finns."
Han sken upp, och med sitt belåtna leende vände han mig ryggen. Försvann in i dimman som inte fanns där. Hans mumlande ord som fortfarande kittlade min nacke.
Och jag visste att jag inte skulle få se honom igen.